Dagens första keynote hölls av Maria Araceli Ruiz-Primo och handlade om formativa bedömningar inom skolans värld.
Formativa bedömnningar används i undervisningen för att utveckla studenter för ett djupare lärande i skolan. Detta skiljer från traditionella tentor eller prov som endast ska användas för betygsättning av elevens kunskap, enkelt uttryckt. Detta, menar Maria, har gjort det möjligt för testbranschen att sälja sk interim testing, alltså kunskapsmätande bedömningar mellan proven. Maria menar att ingenting i forskningen visar att dessa formativa bedömningar ger något för inlärningen, dvs att bara mäta saker betyder ingenting för lärande, vilket naturligtvis är ganska självklart kan jag tycka. Givet att dessa mätningar är reliabla och valida så är det vad som händer mellan mätningarna som betyder något, dvs vad läraren gör för att ge återkoppling av resultatet så att ett lärande kan ske.
Det råder inget tvivel på att mätningar av kunskap kan identifiera svagpresterande, men det enda som händer är att läraren ger mer undervisning till eleven, så mätningen betyder inget för lärandet i klassrummet. Dock har det formativa mätningen en effekt om läraren kontiunerligt upprepar verbalt varför man ska göra vissa saker i klassrummet och hur detta är kopplat till lärandemålet för kursen.
Tyvärr visar Marias forskning på nedslående resultat om lärares förmåga att koppla undervisningen till lärandemål. När lärare videofilmades under 429 dagar nämnde inte lärararna lärandemålen under 296 av dagarna (69%). Kontentan är att vi undervisar utan att nämna varför, hur ska då eleverna förstå varför man är i skolan? Resultatet blir än mer nedslående när lärarna intervjuas, de flesta kan inte tydligt förklara varför man gör som man gör i klassrummet. The ”take home message” av denna föreläsning är att jobba med lärandemålen.
- Definera lärandemålen
- Förklara lärandemålen
- Förklara vilka steg som finns i undervisningen
- Förklara hur dessa steg samvarierar med lärandemålet
- Samt förklara hur bedömningen mäter om eleven/studenten uppnått lärandemålen.
Nästa keynote talare var ingen mindre än Professor Deniz Ones vid University of Minnesota där hon leder ett sk Industrial-Organizational Psychology program. Deniz fick sin Ph.D från University of Iowa 1993 under handledning av Frank Schmidt. Hennes forskning, är publicerad i ca 200 artiklar och bokkapitel. Deniz forskning fokuserar på urval, mätning av personlighet, integritet och kognitiv förmåga och hennes forskning har citerats över 12 500 gånger! i den vetenskapliga litteraturen. Dessutom har hon fått ett gäng av de finaste utmärkelserna man kan tänka sig som akademiker inom psykologiområdet. Deniz har även varit ordförande för American Psychological Associations kommitté för psykologiska test och bedömningar. När hon jobbar som konsult (i USA kan man faktiskt kombinera forskning med praktik!!) fokuserar hon på att hjälpa organisationer utforma valida och rättvisa urvalsprocesser. RESPEKT.
Personlighetsmätning delade Deniz in i två kategorier, den första är det sätt som vi känner till från urvalsforskningen att vi mäter typiska personlighetsbeteenden i normalpopulationen. Den andra sättet är personlighetens extrema beteenden, dvs kliniska tillstånd som tex antisocialt beteende. Deniz visade att dessa sätt skiljer sig åt eftersom det skiljer sig att mäta vanligt förekommande personlighetsdrag och motsvarande extrema tillstånd hos individen. Låt säga att vi ska mäta normala tillstånd kanske ett item kan lyda: ”ibland litar jag aldrig på andra”, om detta påstående dras till sin ytterlighet skulle samma item lyda, ”jag har aldrig litat på någon i hela mitt liv” (båda item indikerar på låg sympatiskhet och som ingår som markör för antisocialt beteende).
Deniz menar att forskningen framöver kommer att fokusera på förhöjda eller låga värden på personlighetsskalor (+/- 1 SD), mörka sidan av personlighet (+/- 2 SD över medel) och extremvärden (+-3 SD), de senare värdena som är extrema kan jämföras med instrument som används inom den kliniska forskningen. Det som förenar den kliniska forskningen med den normala är just nu att båda forskningstraditionerna har en Big Five modell, den liknar varandra men har också olikheter. En olikhet är öppenhet som inte finns i den kliniska forskningen såsom den finns i övrig personlighetsforskning. Deniz gick igenom en stor del av forskningen som försöker förklara strukturen hos människans personlighet, ett ämne som kommer att forskas om mycket i framtiden. Det som stod klart är att strukturen är komplicerad, mycket mer komplicerad i jämförelse med den kognitiva forskningens generella faktor och underfaktorer. Förmodligen finns det ett antal olika nivåer även i personlighet och man kan inte utesluta att det rör sig om fem sex olika nivåer, allt från en generell faktor ned till mindre underfaktorer. Spännande att följa kommande publicering i form av en meta-analys där Deniz & Co har samlat in alla testmanualer som publicerat en korrelationsmatris, denna meta korrelationsmatris ska sedan ska ligga till grund för en ny klassifceringen över personlighetens domän som har syfte att gifta olika forskningstraditioner. Det är ytterst spännande att följa, inte minst för att jag och Sofia Sjöberg har bidragit med resultat från de test vi själva har utvecklat, MINT, MAP och PJP.
Efter lunch hade jag en egen poster presentation, sedan gick jag vidare på några seminarier som inte riktigt lyfte. Avslutade dagen med en god middag i hamnen med familjen, och laddar nu inför morgondagen.
